Det går upp och ner i det här spelet.

Ibland känner man sig som Payne Stewart och spelar som idolen. Tyvärr är man dock oftast sig själv. Det ruggiga är att svängningarna inte kommer per runda eller ens per hål. De kan komma slagvis. Ta på tvåan i onsdags till exempel. Kåre och Lotta skulle ut och jag hakade på. På tvåan klackade jag drivern och hamnade lite lätt till höger cirka 165-170 meter kvar i lätt motvind. Plockade upp J:4 (blad för övrigt... ) ur bagen eftersom läget var helt OK. Sedan får man till den där swingen när det känns som ett mjukt varmt flöde genom kroppen, klubba och kropp i harmoni och bladet som skär igenom gräset som en varm kniv genom smör. Bollen försvinner bakom kullen och så hör jag både Kåre och Lotta gasta "Bra slag!!!" Väl framme ligger bollen 70 cm från koppen och en spiksäker birdie. Sedan vaknade jag. HAHA. Man undrar ju så smått varför man inte kan behålla den känslan när den ju uppenbarligen finns där. Kanske är det det som är golfens hemlighet.

Såg sedan två kanadagäss mellan hål 5 och 6 medan jag övade en alternativ inspelsvinkel till femman. Jag döpte dem till Retief och Hans Bror. Jag vet. Jag har varnat för min sjuka humor tidigare. Efter att ha klantat till första inspelet mot femmans green och hamnat i ruffen 30 meter längre fram muttrades det lite i mungipan. Det går inte bara att vifta till med armarna, vikten måste ju igenom bollen för att den ska röra sig framåt och inte bara uppåt. I ruffen låg den ganska bra och där slog jag rundans andra och sista bra slag. Jag tog sandwedgen eftersom sulan är lite mer rundad och viker undan gräset. Full swing, som ett bunkerslag, på cirkus 40 meter. Bollen landade på green, som det heter, som en fjärill med ömma fötter. Riktigt bra slag och plötsligt var man Payne Stewart igen. Tyvärr smet paret. Man kan inte få allt.

Det var en trevlig runda och vi hade det lättsamt och kul. Precis som det ska vara. Kåre kallas numera Kåre Pavin för övrigt. *ler*

Så vad är den perfekta fredagskvällen då? Tvätta greppen på klubborna förstås... HAHA. Imorgon ska jag leta efter Payne Stewart-känslan.